Försöker leva ett liv. Ett liv jag egentligen är så långt ifrån bekant med. En person jag inte känner. En personlighet jag inte känner igen. Men jag är fångad av vardagen. Den leder mig bort från mitt verkliga jag. Dem stunder jag har tid över att tänka. Sakna. Inser jag att jag är så långt ifrån allt som är hemma och tryggt. Allt som jag kan lita på och älska. Allt som är mitt. Känner mig så opassande i livet. Vi tänker inte lika. Jag är inte som dig. Du är inte som mig. Vill tillbaka till verkligheten. Vill kunna trivas igen. Kunna lita på någon. Vara mig själv.

Idag är en dag jag egentligen vill slå i väggen. Skrika. Och brista ut i gråt. Låtsas i stället som att allt är bra. Men stunder som denna inser jag vilken idiot jag är.