Hatar att jag är så rädd för obekväma sanningar. Jag låter liksom bli att undra om jag är osäker på vad jag ska få för svar. Om jag verkligen vill veta svaret? Försöker framställa meningarna i huvudet som låter bra. Men oavsett hur bra jag gör dem så får jag dem inte ur munnen på mig. En rädslan sveper om mig och håller hårt i mig. Jag vågar mig aldrig på sanningarna. Jag tappar talförmågan. Det är då jag blir expert på att låtsas som att jag inte bryr mig. Fram tills dess att jag inser sanningen. Och den visar sig vara värre än jag föreställde mig. Vilket inte kan vara svårt att toppa då jag inte föreställer mig något. Utan snarare var en idiot och lät bli att undra. Hatar min tystnad dessa stunder. Skulle kunna döda för att hellre vara en person som undarar "för mycket". Får i alla fall veta saker och ting då. Faan vad jag hatar min tystnad nu..