När leva blivit rädsla
Ibland skrämmer jag mig själv. Nu är ett såndant tillfälle. Jag undrar hur en människa kan ändra beteende så mycket och så fort. Hur jag bara kan ge upp på livet och allt som hör därtill. Hur jag kan skita i allt när jag snuddar vid mållinjen. Livslusten bara tog slut så fort jag satte mig i bilen nyss. Allt bröt ut. Jag bröt ihop. Höjde musiken till max och försökte sjunga med för att försöka tränga bort tankarna. Försökte välja tankar. Välja humör. Men inget funkar. Jag sitter nu med kramp och smärtor i käken för att jag har bitit ihop så hårt för att jag är förbannad på mig själv. Hatar vissa val jag gör. Frågan är då varför jag gör dem? Kan inte kalla mig blåögd. Kan inte kalla mig lat. Kan inte kalla mig blåst. Kan inte kalla mig dum. Eller? Jag är så medveten man kan bli om saker och ting. Varför ger jag upp? Varför ger jag mig äns in på saker jag inte borde? Men främst VARFÖR lägger jag energi, ork och tid på personer som inte förtjänar det? När det finns de som behöver det. De som kanske kämpar för livet. Och allt de behöver är dig. Det bryter ner mig. Bit för bit. Jag ryser, magen gör ont och floder rinner. Nu tog det stop.
Jag kan inte längre säga att jag inte har gett upp. För det har jag.
Kommentarer
Trackback
