Hatar det här. Hatar att vakna så här. Det kan vara bland det värsta som finns. Att vakna med panikångest. Gick och la mig 3. Vaknade för en timme sen. Nollsex nollnoll. Vaknade i panik. Med ångest. Vaknade med tårfyllda ögon och skrik ända upp i halsgroppen. Skulle kunna tjuta floder. Kunna skrika så högt och länge att jag väckte halva Lambohov. Jag är och blir så jävla känslosam vid de här stunderna att jag inte vet vart jag ska göra av allt. Vart jag ska göra av mig själv. Jag vill skratta, gråta, vara arg, skrika och  krypa ihop till en boll på golvet och slå knytnäven i marken det hårdaste jag kan. Jag vill göra allt. Allt på samma gång. Men det funkar inte. Allt är bara jobbigt. Jag tänker på allt. Jag stör mig på allt. Trots att jag inte äns har saker att störa mig på. Jag hatar allt och alla. For no reason or alot of reason. Men mest av allt hatar jag mig själv. Ja, i de här stunderna står jag verkligen inte ut med mig själv. Jag äcklas av mig själv. Mina tankar. Och mitt sätt att betee sig i de här situationerna. Hatart. Det blir som en ond cirkel. Jag vaknar i panikångest. Jag gråter. Får panik. Damp. Varför gråter jag? Blir arg på mig själv för att jag gråter. Gråter då mer. För att jag är arg på mig själv och för att jag inte förstår mig på mig själv. Och så ställer jag mig frågan varför gråter jag en gång till. Och så håller det på. Runt, runt. Hatar mig själv. Äcklas. Trots att det äckligaste faktiskt är att jag inte kan somna om. För jag har nada kontroll över det här. Är så jävla kotrolllös att det finns inte. Och det är fucking vidirigt.