Idag har mina tankar ockuperat min hjärna. De har försökt göra inbrott. Försökt borra sin in, tränga sig på. Allt för att förstöra. Jag har försökt motstå. Trycka undan. Spekat högt dunkandes musik i öronen. Gått 1,5 mils promenad. Har hållt mig hyfsat syselsatt hela dagen. Inget tycks funka. Och nu. Ja nu, pallar jag inte hålla emot längre. Allt bara väller över, jag vet inte vart jag ska börja. Hyperventilerar. Det är kaos nu. Det är knas. Det är så fucked up det kan bli. Ska jag skratta? Gråta? Slå i marken och skrika allt vad jag orkar? Ska jag keep pretending att allt är okej? Hittar varken ut eller in. Tankarna är överallt. Vem försöker jag lura? Jag är som instängd. Caught i min egen hjärna liksom. Jag som har klaustrofobi. Klarar inte av trånga utrymmen. Klarar inte av när något håller mig fast. Måste bort. Måste slita mig loss. Ångesten väller över. Jag som alltid trott att jag är bra på att inbillda mig saker. Bra på att låtsas. Inget får liksom märkas. Trodde jag jah. För till sist spricker det. Sanningen kommer upp till ytan. Och då är jag körd. Har alltid stått fast vid att det här är fel. Det har aldrig riktigt varit min grej. Varför ljuga för sig själv? Vem mår bäst av det? Jag för stunden. Lever  för mycket på mina stunder. Livet är inte en stund, utan många. Kan inte fastna vid de enstaka jag faktiskt vill vara fast i. Kan inte ha korta månader. Kan inte minnas en händelse på en månad. Det tär på mig. Mina år blir korta. Jag får 12 dagar på ett år. Vad är det för år? Till och med min kropp tar emot nu. Den fungerar inte längre. Jag har inte kontrollen över den längre. Tappar kontrollen över hela mig. Jag skäms. Skäms för den jag blivit. Skäms för att jag tappat kontrollen. Jag hatar att behöva fly nu så fort det krisar. En gång i tiden kunde jag stå emot. En gång i tiden var jag stark. Jag orkade kriga.
Saknar styrkan i mig själv jag en gång hade.