Hatar sättet du skriver på. Hatar hur jag vet att vartenda ord är lögn men ändå faller jag för det. Hatar klumpen i magen som samtidigt uppstår. Gjord av ren lycka. Hatar aggressionerna som följer tätt därpå. För att jag vet att jag är dum i huvudet. För att jag hatar att jag får mig själv att känna så här. Att må så här. Hatar att jag i sånna stunder inte var kille. Inte var som dig. För jag skulle i sånna stunder ta det med en klackspark. För det är du bra på. Men du ska ju vara bra på mycket. Framförallt på att få mig knäsvag. Få mig att falla. Pladask. För ditt kallprat. Ditt skitsnack. För jag vet att allt görs av en anledning. Du har en baktanke bakom varje bokstav. Bakom allt. Det är så du fungerar. Och det är så jävla genomskinligt. Men ändå är det jag som är så jävla blåögd att jag bortser ifrån det. När jag slits mella två beslut. Som om det vore liv och död. Som om inget annat runtomkring exicterade. Som om du bad mig att komma. Som om du bad mig att le.