Det är helt sjukt, inatt åker jag verkligen. Jag förstår det knappt själv. Det har alltid varit så långt bort. Och nu är det nära. Läskig. Vet varken in eller ut. Tiden gick så fort. Det har hänt så otroligt mycket på senaste tiden också att jag knappt hunnit andas och nu bara drar jag. Bort från allt. Skönt på sätt och vis. Börja om på nytt lite. Men ändå inte. Jag är själv. Helt själv verkligen? Vad gör jag när jag behöver någon att dela ett gott skratt med? Någon att prata med? Någon som förstår sig på mig. Vad gör jag när jag behöver någon som håller om mig? Den biten är och blir jobbig. Men jag ska få det att funka. Måste få det att funka. Har inget annat val.

Sa precis hej då till mina tjejer. Lyckades hålla mig från tårar ganska bra där ett tag. Men sen brast det. Tårarna bara kom. Det är inte ett hej då föralltid. Men det är inte vilket hej då som helst heller. Det är inget hej då jag någon gång velat ska komma. Vill inte. Men de har lovat mig att de ska komma och hälsa på. Annars Skype, Facebook, bloggen? Jaa vi ska få det att funka. Men jag kommer att sakna ihjäl mig på dem! Verkligen. Mina fina vänner, bäst är ni! Hjärta.