Dag 3 - mina föräldrar
min mamma och jag
Mina föräldrar har varit skilda sedan jag var 1 år. Vet inte riktigt om jag lidit av det med tanke på att jag var så liten då. Skulle snarare säga att jag lidit av avståndet mellan mina föräldrar och konsekvenser där av. Min pappa bor nämligen kvar i Bulgarien. Jag träffar honom cirka 1 gång per år, vilket oftast brukar inträffa på sommarlovet. Det är min pappa biologiskt sätt. Känslomässigt sätt är min pappa Peter (som är min halvlillebror Edwins biologiska pappa - krångligt jag vet!). Men det är ytterligare en historia som vi inte ska gå in på. I vilket fall som helst har inte jag mycket till relation till min biologiska pappa. Vet inte riktigt vem jag ska klandra för det. Mig själv? Min pappa? Min mamma? Avståndet? I vilket fall som helst är min och min pappas relation väldigt svår, jobbig och inveckladför att ta här, så därför avstår jag från att säga mer.
Min mamma då, jaa gud min mamma. Våran relation har förändrats väldigt mycket genom åren. Det beror på mycket. Dels saker som hänt med tiden men även att jag nu faktiskt även har blivit så kallad "vuxen" och inte längre är liten. Man slits ifrån varandra på ett konstigt sätt jag inte riktigt kan förklara. Eller vi har i alla fall gjort det. Tyvärr.
I vilket fall som hellst, fram till dess att jag var 11 år var bland det bästa jag minns från min barndom med min mamma! Då fanns det bara hon och jag. Vi var som bästa vänner och prata om allt verkligen. Samtidigt som vi uppfyllde behoven av att vara mor och dotter för varandra. Jag kunde inte kräva mer av henne. Hon var verkligen mitt allt då och jag såg upp till henne för varje steg hon tog. Jag ville bli som henne när jag blev stor. Lika stark. Lika fin. Och lika framgångsrik. Klara av vad som helst. Aldrig gråta och aldrig visa mig sårad. Jag ville vara stålkvinnan, för det var hon i mina ögon. Jag gick aldrig någonstans själv, utan alltid med henne. Jag sov aldrig själv, utan jag sov med henne. Jag kunde inte lägg somna om kvällarna om hon inte kom in. Kramade mig. Pussade mig. Och sa att hon älskade mig. Tvångstanke. Varje steg var hon och jag.
Hon var min trygghet och faan vad jag älskade henne!
Nu undrar vi säkert vad som hände från 11 års ålder och framåt. Jo i min lilla värld så hände det mycket. Min plast pappa Peter kom in och ville "ta" en del av MIN mamma. Efter ytterligare några år till så kom min lillebror Edwin till världen som också ville "ta" en del av MIN mamma. Allting vände sig upp och ner i min värld. Jag som var så van att ha min mamma för mig själv var nu tvungen att dela med mig av henne. Inte endast med en person utan med två.. Nej, det funkade inte i min värld! Jag tog avstånd som liten och mamma och jag började växa ifrån varandra. Jag började bli stor och hon såg mig fortfarande som hennes lilla flicka. Jag och hon tänkte inte lika längre. Vi var inte som en person längre. Jag klandrar mig själv för det ibland. Men jag var liten. Reagerade på ett sätt jag inte visste hur jag skulle styra. Hur jag skulle hantera. Kanske inte borde klandra mig för det?
Jag och mamma har inte samma relation till varandra idag. Jag ser fortfarande upp till henne och vill bli som henne när jag blir stor. Hon är fortfarande min stålkvinna. Men vi är inte lika nära som vi var förut. Jag älskar henne inte mindre för det. Jag saknar det bara. Jag saknar det jätte ofta. Att ha henne så där nära som jag hade då. Vill kunna prata om allt med henne. Vill komma överens. Vill inte bråka hela tiden. Vet bara inte vart jag ska börja för att få det så?
Jag tror att det är viktigt för dig att kunna öppna dig för din mamma och berätta hur du känner. Tycker du att det känns svårt, låt henne läsa det här inlägget, en främling blev rörd och tänk då din egna mamma. Det är inte alltid så lätt att prata ut och lägga ut korten på bordet men ibland behöver man det. Jag menar vi har vänner och familj för en anledning. Tycker inte du ska behöva hålla allting inom dig, för närmare än din familj kommer ingen. Inte ens vänner, även fast det känns så. Vänner är vatten som kommit senare i livet, medan familj är blod som funnits där all along.
Tack för kommentaren och omtanken. Du har rätt i allt du skriver! Har tidigare fått höra samma saker av min bästa vän. Det jobbiga och svåra har varit/är att våga ta steget och veta hur man ska ta det? Jag har varken nog med mod eller kunskap om hur jag ska göra det. Och det är nog det som har hindrat mig från att öppna mig för mamma. Jag vet liksom inte hur jag ska bära mig åt? Men sen är saker och ting lite mer komplicerade i verkligheten än vad det blir med ord. Det finns liksom en spänd stämmning mellan oss som inte riktigt går att ta på eller beskriva. Det förstör. Den förstör mycket och hindrar oss båda från att prata. Ska verkligen ta till mig det du sagt och överväga att mamma ska få läsa inlägget. Tack så otroligt mycket för råden!
