Vet inte riktigt vad jag ska räkna som min första kärlek. Jag menar när jag var 10 år skulle jag gifta mig. Redan då trodde jag att jag hade funnit min kärlek för livet. Men det hade jag inte. För då var kärlek mer en lek. Enligt mig upplever man också olika sorts kärlek vid olika tillfällen i livet. Man utvecklas själv med tiden som person och utefter erfarenheter och lärdom från tidigare förhållanden så bygger man en ny sorts kärlek varje ny gång. Det finns alltid något nytt och speciellt. Det är med en ny person. Nya tankar. Nya känslor. Nya rutiner. Detta bildar ett helt nytt förhållande och ett nytt sätt att känna och kanske älska på.

Jag har haft 3 "riktiga" förhållanden. Varje har varit speciellt på sitt vis och jag har lärt mig känna olika saker vid varje tillfälle. Mitt senaste förhållande har varit mitt längsta. Kanske även det som jag lärt mig mest under och utav också. Fått ut mest erfarenhet ifrån. Om jag ska kalla nått min första kärlek så är det helt klart det här förhållandet.

Mitt senaste förhållande varade i 1,5 år. Ganska lång period att dela med sig av från mitt 18 åriga liv tycker jag. Under den här perioden i mitt liv har jag några av mina bästa och sämsta månader. Jag ångrar inte en sekund av den tiden och de perioderna. Det enda jag nu ibland kan känna är att jag känner mig som en idiot att jag delade med mig så mycket av mig själv då. Någon fick ta för stor del av mig. Jag nästan äcklas lite av det. Men sättet jag mådde på då fick mig att vilja dela med mig inte endast av mig själv men av allt. Det fanns inget JAG i min värld. Utan det var VI. Vi delade på allt. Inte likt mig och därav att jag känner mig som en idiot. Men jag tror ändå att saker och ting händer av en anledning. Inget förhållande är perfekt hur mycket jag än låtsades som att det vore det. Ett förhållande går ut på att kunna dela bra och dåliga sidor. Samtidigt som allting har en början och ett slut.

Jag sa att jag inte ångrade någonting, och ångra är fel ord att anvämda egentligen. Men skulle jag ångra något så är det att förhållandet sumpats bort på det sättet det har gjort. Skulle jag ha haft möjligheten att kunna spola tillbaka tiden och få ett bättre avslut på det hela så skulle jag ta tillfället i akt och göra det. Jag kommer aldrig att glömma det vi hade. Det var speciellt. Men tiden stannar inte och livet går vidare. Tror och hoppas att både jag och mitt ex mår bäst av det här beslutet vi tog.

Kanske inte riktigt "svarade" på rubriken. Men för att inte bli allt för personlig, säga och avslöja allt för mycket samt dra in folk som kanske inte vill bli indragna. Så låter jag saker och ting vara sagda såhär.